Peppen

Nu sitter jag här...peppen tar kål på mig. Vill bara att vi ska komma iväg så jag kanske kan slappna av något, kanske lite iaf.

Just nu känner jag mig som ett förvirrat, emotionellt vrak.
Peppen är på topp inför helgen men samtidigt har jag dödsångest att det kommer bli en riktig bajshelg bara för att jag är överpeppad.

Dessutom har jag egentligen inte tid med några utflykter, jag har gjort klar min examinationsförelsäning men vill göra om hela skiten men vet inte vart jag ska börja. Det kommer bli som vanligt att jag har gjort ett asbra manus som jag bara bajsar på och bara rablar på utan att ens veta vad jag egentligen snackar om. Det funkar ju på gymnasiet men det här är ju inte gymnasiet, det är ett universitet! Största problemet i det hela är väl egentligen att det har varit en sån skön, avslappnad kurs så man har trott att man är tillbaka på gymnasiet igen.

Det är lustigt hur saker och ting är, men det känns som att jag har en kull med barn(läs tankar) som leker kurragömma i mitt huve. Varje gång jag ska anstränga mig och tänka ut värsta bästa grejen så kommer alla barnen fram och får för sig att leka kull. Man får inte fatt dom och helt plötsligt dyker de upp när man minst anar det och anfaller en...

Jag måste sluta med det. Måste organisera mina barn/tankar.