Mitt hat mot LiU har för tillfället lagt sig.
Just nu njuter jag av upptäckten av att man kan surfa på Swebus-bussarna! Woho, det lär bli en lite trevligare resa hem imorgon. Jag har dock ont i rumpan men jag ska få träffa mamma, pappa och lillebror så det gör inget :)
Jag vet inte varför men jag trivs allra bäst när jag är påväg någonstans och själv. Det är då jag är som lugnast och på ett vis lyckligast. Det är nog tryggheten av att kunna sitta i sina egna tankar, inte behöva bry sig om något och bara vara. Se Sveriges fara förbi utanför rutan, se hur landskapet förändras genom de olika landskapen. Jag har aldrig trott på det förrut men nu vet jag att det är faktiskt skilland på hur de olika svenska landskapen ser ut. Det är rätt häftigt att se.
Mellan sömn, plugg och tankar (bloggande) har jag även hunnit med att läsa Marcus Birros Svarta vykort. Han har en sån jädra berättarteknik och jag mår lite dåligt över att jag inte har lyssnat till min inre vilja tidigare och läst något av hans verk. Det lär ju bli mitt nästa projekt att avverka några av hans texter och dikter m.m. Jag fattar inte varför jag inte läser de böcker jag får för mig att läsa när jag får för mig det. Min intiution när det gäller böcker är nästan lite läskigt bra, jag tror det har hänt typ 2 gånger jag har valt ut en bok att läsa som har varit dålig. Och då ska jag kanske tillägga att jag när jag kommer in i de stimmen läser ungefär 1 bok i veckan. Det är så skönt att bara kasta sig in i litteraturens värld och slippa den egna och verkliga världen för ett tag.
Nej, jag är glad över att sommaren kommer så man kan ligga och sola och bara sluka bok efter bok. Jag blir fan varm i hjärtat på riktigt av att läsa böcker.
Varm i hjärtat är ett uttryck som jag aldrig har förstått, det har alltid varit ett "vuxenuttryck" för mig. Men nu, den senaste tiden har jag fått uppleva innebörden av att bli varm i hjärtat. Man kan bli så vansinnigt lycklig för stunden bara över en sådan sak som att cykla. Det har blivit min nya fröjd, jag älskar verkligen att cykla. Sådär fort så man kommer lagom fort fram men ändå såpass långsamt att man kan njuta av livet och inte dör av ansträgning. Det allra mest underbara är fan att cykla i solnedgången. Det är nog det bästa på hela dagen, solnedgången. Den är så jädra vacker.
Nu är jag snart i mammas trygga armar igen om än för en flyktig stund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar