Just nu känner jag mig inte ett dugg peppad på att träna fast det egentligen är nu som jag behöver det mest. Jag har gått upp 4 kilo sen i påskas och det är väl i sig ingen katastrof men min egna idealvikt är ju den nuvarande minus de 4. Alltså den vikten jag hade i påskas.
Jag är egentligen inte missnöjd med något även om jag vet att de där 4 kilona är ganska bra att gå ner ur en klädmässig synpunkt.
Mitt stora problem med det hela är att jag är så jävla rädd för att inte stanna på plus 4. Jag har ju på dessa 5 åren med Herr J lyckats gå upp 18 kilo, gå ner 20 och nu har jag gått upp 4 igen. De där 18 kilona kom som från ingenstans och vips så var jag elefanten i rummet. Vill inte tillbaka dit liksom. Det är det som egentligen är problemet. Om jag bara stannar så är det ingen fara på taket men med tanke på min stenåldersöverlevar-kropp, som blir tjock på gurka, är som den är så är ju risken ganska stor. Alltså borde jag träna som mest nu för att undvika det.
Men. Nej, jag har ingen lust och just nu har jag stukat foten och mitt favoritpass kan jag därför inte gå på. Jag skulle kunna åka och köra lite i gymmet men jag vet att det inte är någon idé när jag är på det här humöret. Jag kommer bara sitta och glo ändå. (Egentligen är allt bara bortförklaringar. Eller inte det med foten då.)
Och det jag ville komma med det hela var alltså till det här: Nu smalvägrar superdivorna.
Jag vet inte om jag ska tacka eller inte. Är det alltså okej för mig att inte träna längre? Är det okej att vara tjock eller är det bara om man är kändis som man får vara tjock?
Jag tycker givetvis att det är bra att kändisarna slutar bry sig om smalhetshetsen och säger att naturligt är bäst men å andra sidan så är det så skevt att det ska behöva okejas från kändisar att vara sig själv.
Tjenixen, Blixten!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar