Förlåt

för mitt veleri med layouten men det är bara helt enkelt beslutsångest. Lär ändras ett antal gånger till innan jag är nöjd.

Höst

Idag är det verkligen pisshöst, grått regn och pissigt blåsigt. Det är fan inte kul, jag vill ha fin höst med det där underbara ljuset som bara finns på hösten, med de gulnande löven och det bra humöret som följer med det.
Jag vill dessutom ha en fungerande cykel, jag hatar att gå. Det suger pung, enda gången man ska gå är när man ska på promenad för att man vill. Inte för att man måste. Usch, usch, usch.

Men det är väl kanske dags att göra sig iordning och äta lite så man hinner iväg till skolan i tid. Kommer frysa röven av mig på vägen men so be it.

Sug röv, jag är dum i huvudet.

Bloggeri

Jag är i ett sånt funerarmode just för tillfället. Jag funderar över allt och ingenting, stort som lite. Dock mest litet, eller aa kanske inte litet men varför man har valt som man har gjort och varför man känner som man gör och varför man vill det man vill. Men visst jag är ju nyss fylld vuxen så jag kanske fortfarande är kvar i tonåren och sökandefasen. Det skulle kunna vara så, eller så är det att jag är en funderare. Det har jag ju nästan alltid varit, funderar över allt och ingenting och oftast ingenting som t.ex. varför det surrar när flugor flyger. Eller vem som får mest ont vid en krock; lastbilen eller spårvagnen? Det är mitt kall i livet, att vara filosofisk och fundera tankar som inte leder någonstans.
Men hur som helst så känns allt just nu ganska bra, det börjar märkas av träningen iaf mentalt, lite inbillningsvis även på kroppen. Men som sagt det är nog bara inbillning. Men det känns bra, det är på väg åt rätt håll. Börjar komma en bit upp i backen.

Sen har jag funderat en del över mitt bloggeri och hur vettigt det egentligen är. Det skulle ju vara lika bra att köra på dagbok i fysisk form, egentligen. Men nu kör vi på det här ett tag till, det skulle ju annars finnas en risk för att jag inte finns eftersom jag inte bloggar. Men å andra sidan är det ju ingen som läser min blogg så det skulle inte göra någon skillnad.

Förhållande

Det är nog det konstigaste ordet och saken man som en människa kan vara med om. Det finns knappt någon vett och reson i att man "frivilligt" väljer att leva med en människa resten av sitt liv (knappast aktuellt nu för tiden dock). Hur kan en rationell och såkallad utvecklad varelse välja att spendera sitt liv med en annan människa som man mer eller mindre inte känner, alltså riktigt känner. Det är ju egentligen först när man har flyttat ihop som man verkligen börjar lära känna varandra. Så egentligen väljer man att flytta ihop med en annan människa som man egentligen inte känner och som dessutom är så gullig, mysig och härlig eftersom man rimligtvis är kär och alla vet vi att man blir inte riktigt klok när man är kär. Och alldeles beroende på hur man är som par och också individer så kan det bära både åt helvete eller himlen.
Men man ska alltså bygga upp ett helt liv tillsammans men ändå värna om att inte helt förlora sig själv i tvåsamheten. Man ska bejaka sitt jag i vårat vi. Det tror jag är där de allra flesta brister. Man har inget jag utan man är bara ett vi. Man har olika sysselsättningar under dagen men när dagens arbete är slut så har man bara varandra. Man tränar tillsammans, man äter tillsammans, man tvättar tillsammans, man handlar tillsammans och man är vaken tillsammans och så sover man tillsammans. Är det då konstigt att ett förhållande tar slut? När man inte har något jag utan är ett vi, hur mår man då egentligen? Och om man väl svingar loss lite så man får lite svängrum, att man kanske börjar en matlagningskurs utan den andre hälften. Mår man då dåligt över att man sviker tvåsamheten och att man går sin egen väg, att man tar egna beslut och sätter av egen tid.
Kan det vara så att man vid en liten separering inom ett förhållande gör att den part i förhållandet som orsakar separeringen får dåligt samvete för att man har brytit formationen, att man har ändrat på spelreglerna? Jag tror att det är svårare att stå upp för sig själv än vad man tror mot någon som man är kär i. Har man då dessutom växt ihop med den man är kär i så att man mer eller mindre är samma person, hur ska man då kunna säga nej, kunna säga ifrån?
Det borde ju bli samma sak som för en person med dålig karaktär som inte kan hejda sig själv från att t.ex. äta onyttigt. Man kan inte säga nej till den andra, man kan inte ändra varken spelreglerna eller spelplanen eftersom man är samma person och man kan inte säga nej till sig själv.
Och någonstans under önskan om att få vara själv och ha egen tid så är man ju kär och man vill ju spendera så mycket tid som möjligt med den man är kär i.
Hur fan överlever man ett förhållande egentligen?

Är det verkligen så att de egenskaper som gjorde att man fastnade för personen i fråga är så oäverträffligt bra att man väljer att leva, dela och ha ett liv tillsammans för att det är bättre än att vara själv. För ända sen man har varit liten så har man blivit intutad att man ska leva livet tillsammans med någon annan, så fort man blir typ 14 år så börjar släkten tjata på en om man har någon "special friend". Vad är det för fel på att leva ensam med familj och vänner i sin närhet, med att leva sitt liv precis så som man vill. Kärlek får man ju från sina nära och kära, de har ju oftast dessutom funnits med under nästan hela livet vilket gör att de om några borde känna en utan och innan. Och den intima delen kan man ju lätt lösa genom att ha en vän med förmåner. Behöver man verkligen krångla till livet och förhålla sig till en annan person hela livet? Behöver vi det för att överleva, mår vi dåligt om vi inte har det?

Nu är det helg

Jag är fan en riktig jävla tråkig svensson och det står jag för. Det är bara jobbigt att vara alternativ och alltid vara utanför ramarna. Denna helgen ska jag bara vara hemma och tjock. Eller nästan iaf, vi ska på bio och se Flickan som lekte med elden. Det kommer förhoppningsvis bli jädrigt trevligt. Vi har knappt umgåtts något de här sista veckorna så det kan väl vara mysigt att göra det med. Imorgon ska vi vara så roliga att vi ska städa hela lägenheten och fixa i ordning i sovrummet så det blir klart någon gång. Sen blir det grillning om det är fint väder, kan ju alltid vara trevligt menar jag :) Söndag blir väl bara att mösa, städai källaren och träna. Kanske läsa lite om hur man sätter en kateter också men det är väl inte så spännande direkt.

Ja, så var det med den helgen.

Nej

Jag känner att den börjar smyga sig på, ovilligheten till att gå till gymmet. Det suger getpung, jag har precis kommit igång men det gäller ju att bibehålla det. Men det börjar ju närma sig den tredje veckan, de som förstår sig på saker säger att den tredje är alltid svårast. Tredje dagen, tredje veckan osv. Kan väl skylla på det för här ska det fan inte ges upp! Jag ska komma i form och jag ska må bra.

Puss på mig