Förhållande

Det är nog det konstigaste ordet och saken man som en människa kan vara med om. Det finns knappt någon vett och reson i att man "frivilligt" väljer att leva med en människa resten av sitt liv (knappast aktuellt nu för tiden dock). Hur kan en rationell och såkallad utvecklad varelse välja att spendera sitt liv med en annan människa som man mer eller mindre inte känner, alltså riktigt känner. Det är ju egentligen först när man har flyttat ihop som man verkligen börjar lära känna varandra. Så egentligen väljer man att flytta ihop med en annan människa som man egentligen inte känner och som dessutom är så gullig, mysig och härlig eftersom man rimligtvis är kär och alla vet vi att man blir inte riktigt klok när man är kär. Och alldeles beroende på hur man är som par och också individer så kan det bära både åt helvete eller himlen.
Men man ska alltså bygga upp ett helt liv tillsammans men ändå värna om att inte helt förlora sig själv i tvåsamheten. Man ska bejaka sitt jag i vårat vi. Det tror jag är där de allra flesta brister. Man har inget jag utan man är bara ett vi. Man har olika sysselsättningar under dagen men när dagens arbete är slut så har man bara varandra. Man tränar tillsammans, man äter tillsammans, man tvättar tillsammans, man handlar tillsammans och man är vaken tillsammans och så sover man tillsammans. Är det då konstigt att ett förhållande tar slut? När man inte har något jag utan är ett vi, hur mår man då egentligen? Och om man väl svingar loss lite så man får lite svängrum, att man kanske börjar en matlagningskurs utan den andre hälften. Mår man då dåligt över att man sviker tvåsamheten och att man går sin egen väg, att man tar egna beslut och sätter av egen tid.
Kan det vara så att man vid en liten separering inom ett förhållande gör att den part i förhållandet som orsakar separeringen får dåligt samvete för att man har brytit formationen, att man har ändrat på spelreglerna? Jag tror att det är svårare att stå upp för sig själv än vad man tror mot någon som man är kär i. Har man då dessutom växt ihop med den man är kär i så att man mer eller mindre är samma person, hur ska man då kunna säga nej, kunna säga ifrån?
Det borde ju bli samma sak som för en person med dålig karaktär som inte kan hejda sig själv från att t.ex. äta onyttigt. Man kan inte säga nej till den andra, man kan inte ändra varken spelreglerna eller spelplanen eftersom man är samma person och man kan inte säga nej till sig själv.
Och någonstans under önskan om att få vara själv och ha egen tid så är man ju kär och man vill ju spendera så mycket tid som möjligt med den man är kär i.
Hur fan överlever man ett förhållande egentligen?

Är det verkligen så att de egenskaper som gjorde att man fastnade för personen i fråga är så oäverträffligt bra att man väljer att leva, dela och ha ett liv tillsammans för att det är bättre än att vara själv. För ända sen man har varit liten så har man blivit intutad att man ska leva livet tillsammans med någon annan, så fort man blir typ 14 år så börjar släkten tjata på en om man har någon "special friend". Vad är det för fel på att leva ensam med familj och vänner i sin närhet, med att leva sitt liv precis så som man vill. Kärlek får man ju från sina nära och kära, de har ju oftast dessutom funnits med under nästan hela livet vilket gör att de om några borde känna en utan och innan. Och den intima delen kan man ju lätt lösa genom att ha en vän med förmåner. Behöver man verkligen krångla till livet och förhålla sig till en annan person hela livet? Behöver vi det för att överleva, mår vi dåligt om vi inte har det?