Återupplivad?

Okej,

Ett år har gått sedan senaste inlägget.
Sinnessjukt.
Kan väl kort sammanfatta året med att förra hösten var mörk och tung, livet sög ganska så hårt generellt. Våren började väl helt okej, jag var ganska glad över att jag började se slutet på sugigheten i mitt liv. Sen kom andra halvan på terminen som jag från början hade ett ganska stort hopp inför. Ett vik på 50% som biståndshandläggare och C-uppsats som innebar egna tider, det lät som ett drömscenario. Det var ganska skönt i början.
Ungefär i v 5 av 10 så bestämde sig dock LiU för att vålta ta våra sinnen genom att hitta på diverse djävulskaper för oss. MEN vi klarade det, efter mycket svett, sömnlöshet och tårar.
Sen kom sommaren, den tiden jag skulle använda till mig själv och gå ner i vikt. Didn't happen. Gick snarare upp i vikt.

Och nu, nu är jag inne på socionomprogrammets sista termin. Jag ska vara klar i januari.
I januari ska jag vara vuxen nog och förhoppningsvis har jag ett jobb att börja på. Jag ska bli en ansvarstagande människa och allt det där tråkiga som jag kopplar ihop med att vara vuxen. En jävligt konstig känsla, det är något som jag längtat efter men som jag nu nästan fasar över.

Samtidigt som all denna kaos pågår i min hjärna har jag bestämt mig för att #projectme som skulle genomförts under sommaren istället genomförs nu. På 16 veckor ska jag gå ner 16 kilo.
Idag gick jag in i v 5 och jag har hittills gått ner 6 kilo och gått upp ett...
Som om detta inte vore nog så börjar den där känslan från förra hösten att krypa sig på. Det kan bli en spännande period framöver....