Lugn.

Det är ganska konstigt egentligen. Jag har tenta imorgon men känner mig inte ett dugg stressad. Känns ganska bra att inte vara stressad över tentan. Det skulle kunna vara för att jag är säker på att jag kommer få göra om den eftersom jag inte är säker på vad det är vi ska tenta av. Men å andra sidan kan det inte bli värre än så. Det absolut värsta som kan hända är att jag får en omtenta och det är faktiskt inte ett dugg farligt när man inte vet vad första tentan handlar om.

Dessutom ska jag hem till mamma och pappa i helgen, eller snarare via dom till Trollis. Har inte varit i Trollhättan på ca 4 år. Om man inte räknar släktträffar och snabbvisit på kyrkogården. Hursomhave så ska det bli kul att cruisa lite i de gamla hoodsen. Dessutom så avslutas ju helgen med 3 poäng mot DIF. Kan ju inte bli bättre - heja blåvitt!

På måndag börjas det på ny kurs och ny kula. Härligt!

Tjenixen!

Suckar djupt till ödets ironi.

Ja, jag gjorde ett test om vilken hjälte jag var. Jag blev Martin Luther King.
En liten blänkare från universum. Jag har varit den bittraste människan på jorden de senaste veckorna eftersom den här kursen som vi läser nu håller på att bryta ner mig. Jag har knappast tänkt på någon annan eller för den delen mig själv. Ilska är väl snarare det som har fått mig att fungera.

Men tentan är om en vecka och jag tänker reclaima mitt liv. Jag ska börja träna igen, äta ordentligt och bara allmänt ta hand om mig.

Nu ska jag beställa böcker till nästa kurs.

Tjenixen!

Lycka

I all min bitterhet kan jag känna en lycka. Jag har verkligen hittat en karl som är helt underbar för mig.

När jag mår dåligt så hackar jag på honom och är faktiskt rent ut sagt elak. Det är på den nivån att det är pinsamt att vara bland folk för att jag inte kan lägga band på mig själv. Men han är så jädra bra att han har "accepterat" denna sidan hos mig. Jag har sagt till han att han måste hissa varningsflaggan när jag börjar för jag vet oftast inte om det själv.
Han gör det och det känns jobbigt att det går så långt men å andra sidan får jag ju chans att jobba på det.
Det jag vill ha sagt var att jag är lycklig över att vi kan acceptera varandras olika sidor och att vi hjälper varandra att jobba på det vi behöver med oss själva. Ibland blir jag helt enkelt bara glad över att jag har världens bästa karl.
   
                               Jag vill dela mitt liv med honom.

Tjenixen!

Tack...eller?

Just nu känner jag mig inte ett dugg peppad på att träna fast det egentligen är nu som jag behöver det mest. Jag har gått upp 4 kilo sen i påskas och det är väl i sig ingen katastrof men min egna idealvikt är ju den nuvarande minus de 4. Alltså den vikten jag hade i påskas.
Jag är egentligen inte missnöjd med något även om jag vet att de där 4 kilona är ganska bra att gå ner ur en klädmässig synpunkt.
Mitt stora problem med det hela är att jag är så jävla rädd för att inte stanna på plus 4. Jag har ju på dessa 5 åren med Herr J lyckats gå upp 18 kilo, gå ner 20 och nu har jag gått upp 4 igen. De där 18 kilona kom som från ingenstans och vips så var jag elefanten i rummet. Vill inte tillbaka dit liksom. Det är det som egentligen är problemet. Om jag bara stannar så är det ingen fara på taket men med tanke på min stenåldersöverlevar-kropp, som blir tjock på gurka, är som den är så är ju risken ganska stor. Alltså borde jag träna som mest nu för att undvika det.
Men. Nej, jag har ingen lust och just nu har jag stukat foten och mitt favoritpass kan jag därför inte gå på. Jag skulle kunna åka och köra lite i gymmet men jag vet att det inte är någon idé när jag är på det här humöret. Jag kommer bara sitta och glo ändå. (Egentligen är allt bara bortförklaringar. Eller inte det med foten då.)

Och det jag ville komma med det hela var alltså till det här: Nu smalvägrar superdivorna.
Jag vet inte om jag ska tacka eller inte. Är det alltså okej för mig att inte träna längre? Är det okej att vara tjock eller är det bara om man är kändis som man får vara tjock?

Jag tycker givetvis att det är bra att kändisarna slutar bry sig om smalhetshetsen och säger att naturligt är bäst men å andra sidan så är det så skevt att det ska behöva okejas från kändisar att vara sig själv.

Tjenixen, Blixten!

Aggressioner...

Jag känner att det är lite mycket just nu. Det är sjukt många tankar kring saker och folk som kan anses som stötande och därför kommer jag inte att skriva dem.

Jag är trött på hur folk tänker/inte tänker. Speciellt trött är jag på mig själv egentligen.
Jag har fallit tillbaka i de vanorna som gjorde att jag gick upp 20 kg. Jag gör inget åt det. Jag har massor att läsa. Jag gör inget åt det. Jag har flera friskis-saker att göra. Jag gör väääldigt lite åt det. Jag borde städa. Jag gör inget åt det. Jag borde tänka positivt. Jag gör inget åt det. Jag är konstant hungrig. Jag gör väldigt mycket åt det. Jag vill ha ledigt men gör inget åt det. Jag har sjukt ont i mina axlar. Jag gör något åt det - ignorerar. Jag behöver mer pengar. Jag jobbar på det.

Okej, det var väldigt mycket jag. Men det var inte de elaka sakerna (som handlar om alla andra) i alla fall.

Men det sjuka är att alla dessa saker som jag inte gör något åt som jag vet stör mig gör att jag blir helt passiv och bara väntar på att tiden ska gå. Eller egentligen är jag ju passiv/aggressiv eftersom jag klagar på det hela men som sagt inte tar tag i det. Alltså mitt gamla, lata, tjocka, dumma jag. Vart tog den hurtbulliga jag vägen?

Tjenixen!

1 oktober.

Och nu har ett halvt decennium gått sedan jag och herr J blev ett par. Tiden går fort när man har roligt sägs det. Ja, kan kanske stämma.

Tjenixen!