Förlåt

för mitt veleri med layouten men det är bara helt enkelt beslutsångest. Lär ändras ett antal gånger till innan jag är nöjd.

Höst

Idag är det verkligen pisshöst, grått regn och pissigt blåsigt. Det är fan inte kul, jag vill ha fin höst med det där underbara ljuset som bara finns på hösten, med de gulnande löven och det bra humöret som följer med det.
Jag vill dessutom ha en fungerande cykel, jag hatar att gå. Det suger pung, enda gången man ska gå är när man ska på promenad för att man vill. Inte för att man måste. Usch, usch, usch.

Men det är väl kanske dags att göra sig iordning och äta lite så man hinner iväg till skolan i tid. Kommer frysa röven av mig på vägen men so be it.

Sug röv, jag är dum i huvudet.

Bloggeri

Jag är i ett sånt funerarmode just för tillfället. Jag funderar över allt och ingenting, stort som lite. Dock mest litet, eller aa kanske inte litet men varför man har valt som man har gjort och varför man känner som man gör och varför man vill det man vill. Men visst jag är ju nyss fylld vuxen så jag kanske fortfarande är kvar i tonåren och sökandefasen. Det skulle kunna vara så, eller så är det att jag är en funderare. Det har jag ju nästan alltid varit, funderar över allt och ingenting och oftast ingenting som t.ex. varför det surrar när flugor flyger. Eller vem som får mest ont vid en krock; lastbilen eller spårvagnen? Det är mitt kall i livet, att vara filosofisk och fundera tankar som inte leder någonstans.
Men hur som helst så känns allt just nu ganska bra, det börjar märkas av träningen iaf mentalt, lite inbillningsvis även på kroppen. Men som sagt det är nog bara inbillning. Men det känns bra, det är på väg åt rätt håll. Börjar komma en bit upp i backen.

Sen har jag funderat en del över mitt bloggeri och hur vettigt det egentligen är. Det skulle ju vara lika bra att köra på dagbok i fysisk form, egentligen. Men nu kör vi på det här ett tag till, det skulle ju annars finnas en risk för att jag inte finns eftersom jag inte bloggar. Men å andra sidan är det ju ingen som läser min blogg så det skulle inte göra någon skillnad.

Förhållande

Det är nog det konstigaste ordet och saken man som en människa kan vara med om. Det finns knappt någon vett och reson i att man "frivilligt" väljer att leva med en människa resten av sitt liv (knappast aktuellt nu för tiden dock). Hur kan en rationell och såkallad utvecklad varelse välja att spendera sitt liv med en annan människa som man mer eller mindre inte känner, alltså riktigt känner. Det är ju egentligen först när man har flyttat ihop som man verkligen börjar lära känna varandra. Så egentligen väljer man att flytta ihop med en annan människa som man egentligen inte känner och som dessutom är så gullig, mysig och härlig eftersom man rimligtvis är kär och alla vet vi att man blir inte riktigt klok när man är kär. Och alldeles beroende på hur man är som par och också individer så kan det bära både åt helvete eller himlen.
Men man ska alltså bygga upp ett helt liv tillsammans men ändå värna om att inte helt förlora sig själv i tvåsamheten. Man ska bejaka sitt jag i vårat vi. Det tror jag är där de allra flesta brister. Man har inget jag utan man är bara ett vi. Man har olika sysselsättningar under dagen men när dagens arbete är slut så har man bara varandra. Man tränar tillsammans, man äter tillsammans, man tvättar tillsammans, man handlar tillsammans och man är vaken tillsammans och så sover man tillsammans. Är det då konstigt att ett förhållande tar slut? När man inte har något jag utan är ett vi, hur mår man då egentligen? Och om man väl svingar loss lite så man får lite svängrum, att man kanske börjar en matlagningskurs utan den andre hälften. Mår man då dåligt över att man sviker tvåsamheten och att man går sin egen väg, att man tar egna beslut och sätter av egen tid.
Kan det vara så att man vid en liten separering inom ett förhållande gör att den part i förhållandet som orsakar separeringen får dåligt samvete för att man har brytit formationen, att man har ändrat på spelreglerna? Jag tror att det är svårare att stå upp för sig själv än vad man tror mot någon som man är kär i. Har man då dessutom växt ihop med den man är kär i så att man mer eller mindre är samma person, hur ska man då kunna säga nej, kunna säga ifrån?
Det borde ju bli samma sak som för en person med dålig karaktär som inte kan hejda sig själv från att t.ex. äta onyttigt. Man kan inte säga nej till den andra, man kan inte ändra varken spelreglerna eller spelplanen eftersom man är samma person och man kan inte säga nej till sig själv.
Och någonstans under önskan om att få vara själv och ha egen tid så är man ju kär och man vill ju spendera så mycket tid som möjligt med den man är kär i.
Hur fan överlever man ett förhållande egentligen?

Är det verkligen så att de egenskaper som gjorde att man fastnade för personen i fråga är så oäverträffligt bra att man väljer att leva, dela och ha ett liv tillsammans för att det är bättre än att vara själv. För ända sen man har varit liten så har man blivit intutad att man ska leva livet tillsammans med någon annan, så fort man blir typ 14 år så börjar släkten tjata på en om man har någon "special friend". Vad är det för fel på att leva ensam med familj och vänner i sin närhet, med att leva sitt liv precis så som man vill. Kärlek får man ju från sina nära och kära, de har ju oftast dessutom funnits med under nästan hela livet vilket gör att de om några borde känna en utan och innan. Och den intima delen kan man ju lätt lösa genom att ha en vän med förmåner. Behöver man verkligen krångla till livet och förhålla sig till en annan person hela livet? Behöver vi det för att överleva, mår vi dåligt om vi inte har det?

Nu är det helg

Jag är fan en riktig jävla tråkig svensson och det står jag för. Det är bara jobbigt att vara alternativ och alltid vara utanför ramarna. Denna helgen ska jag bara vara hemma och tjock. Eller nästan iaf, vi ska på bio och se Flickan som lekte med elden. Det kommer förhoppningsvis bli jädrigt trevligt. Vi har knappt umgåtts något de här sista veckorna så det kan väl vara mysigt att göra det med. Imorgon ska vi vara så roliga att vi ska städa hela lägenheten och fixa i ordning i sovrummet så det blir klart någon gång. Sen blir det grillning om det är fint väder, kan ju alltid vara trevligt menar jag :) Söndag blir väl bara att mösa, städai källaren och träna. Kanske läsa lite om hur man sätter en kateter också men det är väl inte så spännande direkt.

Ja, så var det med den helgen.

Nej

Jag känner att den börjar smyga sig på, ovilligheten till att gå till gymmet. Det suger getpung, jag har precis kommit igång men det gäller ju att bibehålla det. Men det börjar ju närma sig den tredje veckan, de som förstår sig på saker säger att den tredje är alltid svårast. Tredje dagen, tredje veckan osv. Kan väl skylla på det för här ska det fan inte ges upp! Jag ska komma i form och jag ska må bra.

Puss på mig

Ont i nacken, träningsvärk och tentaångest

Japp, så är det. Rubriken sammanfattar allt.
Jag måste gjort något jädrigt galet på yogan eller i natt. Det gör ont och jag är asspänd på vänster sida nacken. Men annars är det asbra, jag har ju kommit igång nu! Det är på gång, bollen är i rullning och kilona står still än så länge. Men det blir väl ändring på det med snart. Snart kanske min benstomme tittar ut lite här och var på kroppen så man ser att det blir lite resultat.
Träningsvärken kommer från Herr J och mins brottningsmatch toppat med 75 min yoga. Det är väl bra på sitt sätt men jag är så jädra seg i benen idag.

Sen är det den där tentaångesten som finns, i bakhuvudet som en sak som man inte kan koppla bort. Visst det känns inte som det kommer bli något problem med att klara tentan men bara för att jag tänker så så tänker jag att jag kommer kugga pga det. Jag känner mig för säker så därför kommer jag kugga, logiken är slående. Men känns som att jag vet vad det är som gör att jag inte klarar tentorna. Det är inte det att jag inte kan utan att jag inte utvecklar och skriver tillräckligt fint. Istället för att skriva att t.ex. läkemedel transporteras med blodet skriver jag läkemedel åker runt i kroppen med hjälp av blodet. Fast att jag säger samma sak så säger jag det på en för lätt nivå vilket jag tycker är bajs.
För att jag ska kunna skriva det lätt måste jag ju ha läst och förstått böckerna som är skrivna på ett komplcerat språk. Alltså borde man ju förstå att jag har fattat vad jag har läst eftersom jag kan förklara på ett lätt sätt. Men det här är universitetet så det funkar uppenbarligen inte så, vilket suger pung. Det är fan inte vettigt att man får godkänt om man kopierar boken och inte får det när man förklarar på ett enkelt sätt.

Änyhaw, så ska jag kanske jobba lite på min peckellärandeplan. LiU har värdelösa ideér typ jämt.

Snurrar fortfarande

Som sagt så snurrar det fortfarande efter gårddagens äventyr. Om det är ett bevis på att kvällen var lyckad eller om man börjar bli gammal och tål alkohol sämre kan man ju fråga sig.

Sist gång jag såg Saturdays Heros så blandade jag ihop dem med ett emoband någonstans i den fina dimma som alkoholen sänker ner en i. Men denna gången gick det inte att missta dem för något annat än ett jädrigt bra band med pojkar som kan gå långt.
Det enda jag hade önskat att jag hade med mig var öronproppar och det sociala intiativet, men det lämnades hemma.
Efter en lång paus ute i det sköna kvällsvädret och en öl på ovanvåningen med Låvis med tillhörande tjejsnack så var det dags att se On the Job. Trots att det är bra och spelningen var helt okej så är det inte riktigt min kopp av té. Men å andra sidan kan man inte tycka om allting heller.

Nu sitter jag här och väntar på att jorden antingen ska komma ikapp mina egna rotationer eller att mina rotationer avtar, vad som än kommer först är det lika välkommet. Så idag blir det varken hämtning av cykeln nere vid skolan, motionering eller ens att jag lämnar lägenhéten. Jag har gjort mitt för idag, jag har vart och bökat med tvätt.

Välkommen till det nya landskapet Lisa

Nu är det fan i gång på riktigt, omskulpteringen! Nu ska jag bli till en formbar varelse med lite mindre fladder. Och visst det är som alla säger "jag tränar inte för att bli smal utan för att må bra" men det är faktiskt så. Min energinivå är på minus men det känns som det håller på att vända, kroppen får lite utmaningar vilket har resulterat i träningsvärk så förhoppningsvis är kroppen också på väg att vända mot det mer formade hållet. Visst, jag hade inte haft något emot att vara naturligt smal men om man är naturligt smal och jävligt otränad, mår man då bättre än någon som är tjock och otränad?
Jag tror inte, jag tror att kroppen behöver lite motstånd och även om jag har insett att jag kommer få träna resten av mitt liv så kanske det inte är så illa. Det kanske är bra, så jag slipper hamna i såna svackor som jag har vart i den senaste tiden. Jag kanske får ett humör som är någorlunda stabilt. Man kan ju alltid hoppas.
Och blir det så att mitt humör inte förbättras, min energinivå inte går upp så kanske iaf mina kläder kan börja sitta bra igen.

Tänkte även visa ett utav de nya paren glasögon:

Den längsta helgen på länge

Det är precis vad det har varit. Det känns som det var en hel vecka ledighet. Men det är absolut inget negativt, betyder bara att man har hunnit med allt det man borde hinna med. Lite tjafs som leder till att en går iväg, middag på resturang, parkväll innehållandes fotbollstittande, utgång, lite mer tjafs, typ 12 timmars sovande, promenad, god mat, filmtittande och mysigt småprat. Och inte att förringa, mer tjuvlyssnande på grannarna som varje dag i 2 veckor har bråkat.
Eller, man behöver inte ens tjuvlyssna för man hör dem ändå. Hon tycker uppenbarligen om att skrika. Nyfikna Lisa tycker ju i vanliga fall att det är jättekul och spännande att lyssna på andras problem när de inte märker det men det börjar gå över gränsen nu. Jag har inget emot att de skriker och gapar om dagarna och kvällarna men det är inte okej när man vaknar mitt i natten av att hon skriker. Det är inte okej, jag BEHÖVER min skönhetssömn för att folk ska klara av att se mig utan att kräkas.

Bara för att visa hur nyfiken jag är så hörde jag i veckan en clatch och se att dörren drogs igen hårt som satan, sen började det gastas utanför fönstret. Då var jag ju självklart tvungen att öppna fönstret för att höra vad som sas. (Det är sånt här man egentligen inte ska berätta) Dom stod och skrek på varandra en stund, eller hon skrek mest att han inte skulle hota henne och bla bla bla, han får inte trycka ner henne (som hon sagt de senaste veckorna) men innan hon sätter sig i bilen för att fara iväg så avslutar hon med: "Hur tror du att det känns när du spottar på mig? Det gör mig så jävla ledsen, E****!"

Där och då trodde jag ju defenitivt att det var slut, inte fan skulle jag gå tillbaka till något jävla arsel som spottar på mig! Men vem var inte där och hade sex för att sen börja gapa igen på kvällen. Jojomän, hon kom tillbaka. Hur är människan funtad? Det enda jag ser som skulle kunna få mig att stanna hos någon som spottar på mig är fan....ingenting.

Hursomhelst så är det vad som har hänt på den här inrättningen den senaste tiden. Det känns som det är på upploppet nu och det kan bli spännande, kanske.

Kompressionsbehandling

Idag har jag fått lära mig hur man lindar ett ben på korrekt sätt. Det är precis samma sak som när man lindar sitt eget ben efter en stukning. Det är ganska spännande att det betraktas som en vetenskap och att man måste få undervisning i det för att kunna utöva det fina yrket sjuksköterska. Jag kanske är lite vrång men jag tycker inte att det är en vetenskap att varken linda ben, tvätta händer eller bädda en säng. Jag menar faktiskt att jag har haft föräldrar som har visat mig hur man gör och det har funkat för dem i 42 respektive 48 år. Whats the dealio?

Hursomhelst så vill jag ge mig själv en klapp på axeln för att jag har tagit tag i det här, jag har klarat de poängen jag behövde för att få studiemedel och jag har kommit igång med att plugga. Jag har skapat mig själv en rutin på eget begåv och dessutom medvetet, det var liksom ingen rutin som smög sig på och bara blev så. Det är jag som har gjort det så. Det är typ första gången ever så nu är det bara att fortsätta. Det är en hel livsstil som ska förändras, målet är i synfältet och verkar inte helt utom räckhåll. En tränad kvinna som orkar plugga, hur svårt kan det vara att uppnå det om man lägger manken till?

Nu slår jag klackarna i taket!

Vinden vänder

Visst, man ska inte skrika hej innan man kommit över bäcken men det känns rätt, bra och upplyftande. Det håller på att vända, min pissperiod med förskräckliga humörsvängningar och mestadels dalar i humöret håller på att vända. Det kanske kan bli något vettigt utav mig ändå, det kanske inte är försent för att kunna bli mig själv igen.

Det är fasen massor i skolan, jag började igår och redan om 3 veckor ska vi ha första tentan. Den 18:e sep är det farmakologi som gäller. Och efter det då är det dags för resten, först och främst min träning som ska komma igång. Men det är som sagt skönt, att man har så mycket att göra så man måste ta tag i sig själv för att kunna fixa det. Att man inte kan gå runt och hänga läpp och hata livet längre, jag har inte tid för det.

Nu gäller det pojkar och flickor, den här terminen ska bli den bästa någonsin. Jag ska bli den bästa T2:an Linköpings Universitet har sett (eller iaf där omkring)!