Dålig...

..på att vara ensam.
Jag är verkligen värdelös på att vara hemma själv. Kanske är det för att jag aldrig har behövt vara det. Flytta direkt från barndomshemmet in hos killen kanske inte är så bra för självständigheten. Alltså, jag har inga problem med att vara ensam om dagarna för jag vet ju att han kommer hem till kvällen men de få gånger det är han som åker iväg och jag är hemma själv så klättrar jag nästan på väggarna. Jag vet inte vad jag ska göra av mig själv, hur jag ska spendera min tid eller vad som händer. Jag vankar bara fram och tillbaka och städar, plockar och funderar på att göra saker men inte gör dom för att jag är hemma själv.
Man skulle ju kunna se det som en jävligt konstigt kärleksbevis men det irreterar bara skiten ur mig. När blev jag bruden som blir helt utom sig när karl'n inte är i närheten? När tappade jag bort min längtan till ensamhet? Gaaaaah, det här är fanimej sjukt, det kan inte vara såhär det ska vara resten av livet!
Alltså, missförstå mig rätt men det är fruktansvärt skönt att han åker bort i bland och att det inte bara är jag som åker iväg och så, i normala fall så finns han här och man har liksom en plan för hur dagen ska se ut.
Nu när jag är själv så vet jag inte vad jag vill göra för jag vill göra alla ensamgrejer på en och samma gång, samtidigt som jag vill ha någon att bolla dagens plan med. Jag menar, jag kan knappast ringa till mamma eller pappa och fråga om jag ska städa innan jag ska bada eller om jag ska handla innan jag äter.

Det här stör mig något enormt, varför är jag så värdelös på att planera mina dagar utan honom?
Kanske är det helt enkelt att jag aldrig har behövt "tänka" själv, det har alltid varit någon annan hemma och är dom inte hemma för tillfället så kommer dom hem sen. Kanske är det det jag behöver träna på, kanske det som gör att Malmö känns lockande. Jag vet inte mer än att jag inte tycker om att känna mig som en jävla nickedocka som inte kan underhålla sig själv under 2 dagar.
Men å andra sidan kanske det är för att vi sällan gör något mer än att vara. Det är ju sällan vi går ut och går eller sådana saker, vi är oftast bara på samma ställe - han sitter med datorn i soffan och jag kollar på tv. Eller så kollar vi på film, men det är kanske bara sällskapet som jag saknar, att jag ska liksom vara själv. Inte det att jag inte kan hitta på något eftersom jag nästan aldrig hittar på något utan att problemet är att vara själv.

Nu får det vara nog på det här osammanhängande svamlet.